Hoppa till sidans innehåll

Vad skall vi ta oss till med Svensk Pool-biljard?

2011-05-02 13:59
EM är precis till ända och vore det inte för Henrik Larsson hade vi fått åka hem tomhänta från Brandenburg. Det första vi måste ha är ”sjukdomsinsikt”! Vi kan inte leva på gamla meriter där det var legio att åka på EM och bara hämta medaljer, den tiden är förbi, punkt slut. Finns ingen chans att det kommer att bli så igen under min livstid, och ju fortare vi inser att Sverige är en nation i mängden, och att en medalj är en oerhört stark prestation, desto bättre. Förr kunde man som svensk åtnjuta en sådan respekt hos motståndarna att man kunde få en extrachans bara för den blågula flaggan på västen i jämna matcher, det kan man glömma nu.
  • Uppdaterad: 2011-05-02 14:01

Att biljarden växer med raketfart i nya nationer är helt klart och dom har den där hungern och drivkraften som vi hade för 20-30 år sedan. Det dyker upp bl.a albaner, estländare, ryskor man aldrig hört talas om, som tar för sig mot etablerade namn. Är dom då bättre biljardspelare än vi? Nej givetvis inte, det finns ett enormt kunnande hos Svenska biljardspelare, men vi kanske är för bekväma? För att bli riktigt bra krävs ett totalt engagemang och uppoffringar in absurdum.

 

Ta vår ende världsstjärna, Marcus Chamat t.ex. När han åkte till USA i mitten på 90-talet var han inte ens Elitspelare men han har härdats och skolats i de tuffast möjliga sammanhang med Filippinarna i Los Angeles. Rest runt USA, gamblat, tävlat och lärt sig undan för undan. Idag är han en fullfjädrad spelare med ett komplett register och stenhård mentalt. Det han lärt sig finns inte i några böcker, eller något man kan nå genom 38.000 träningstimmar på en hall i Grums. Man måste åka ut i världen och få stryk, ta med sig den erfarenheten till nästa tävling o.s.v. Men det är ett tungt sätt att leva så och man får offra mycket, vilket genast ställer frågan om det är värt det?

 

Förr i tiden kunde hallarna i Sverige gå runt utan rättigheter, idag är det nästan omöjligt. Vilket i förlängningen gör att man måste ha åldersgräns och det gör rekryteringen av unga biljardspelare ännu svårare. Varför skall dom välja biljard när dom knappt ens får komma in och spela? Om ungdomar möts av motstånd från första början är det lätt att skippa biljarden för andra aktiviteter. Missförstå mig inte, jag förstår hallägarna, dom måste betala räkningar och ha mat i magen så dom behöver göra vad som krävs för att klara sig, men det blir på bekostnad av andra/annat. En hallägare sade till mig att det var mycket bättre att det stod två fylltrattar och drack en pitcher med öl än att två Europamästare stod och tränade. Tragisk men realistisk inställning som är ledsam att höra. Visst finns det några ställen i mindre städer som har mackor, läsk och kaffe där ungdomar fortfarande kan träna, men för hur länge?

 

Jag kanske målar upp en nattsvart bild och jag hoppas jag har fel. Svenska Biljardförbundet har grundat Team Sweden som är en jättebra idé! 12 spelare får lite ekonomisk stöttning för att kunna spela Euro-Touren och även ha tillgång till idrottspsykologer på Bosön. Det är så helrätt och jag applåderar detta initiativ. Hoppas det blir träningsläger också där ”the dirty dozen” kan ventilera sina åsikter och dela med sig av sina erfarenheter dom samlat på sig genom åren. Vi måste släppa på interna prestigen och hjälpa varandra för att kunna nå framgång.

 

 

Mina 0.02 USD om hur man skall träna för att försöka nå sitt maximum, blir så här:

*Träna mentalt, hitta ett sätt som fungerar för just dig att fokusera under press. Otroligt svårt och det tar tid, men det är en ack så viktig pusselbit!

 

*Träna med flera olika spelare, kör gärna om en slant för att komma så nära tävlingsspel som möjligt.

 

*Ut och tävla så mycket du orkar och har råd med. Tävlingsrutin kan man aldrig få för mycket av.

 

*Kör mycket hellre 45 minuter med full koncentration än 3 timmar där man bara står och skottar. Kvalitet över kvantitet, alltid!

 

*Sätt upp en realistisk målsättning för ditt spel varje säsong. Viktigt att ha något mål att jobba mot, vad det än må vara.

 

*Övningar är helt OK, så länge man orkar fokusera då man ju skall träna på sådant man är dålig på, vilket gör att man missar mycket. Frustrerande om man inte har rätt sinnesstämning.

 

*Se över din teknik! För mig tog det över ett år att lägga om stöten (det var 1981) då jag hade högerarmen snett inåt för nära kroppen. Att flytta ut underarmen en decimeter blev ett långtidsprojekt som gav resultat till sist. Lade även om handställningen (runt 1990) vid sluten brygga då pekfingret läggs upp på långfingret i stället för att vila mest på tummen, vilket ger en mycket bättre känsla och spetsen hamnar bättre i handen. Även det tog över ett år att få till.  Små detaljer kan tyckas, men skall absolut inte underskattas. Att vara trygg i sin teknik är grundläggande!

 

Hoppas att något av ovanstående tips kan hjälpa er att tänka lite annorlunda.

 

I övrigt så börjar det sina med rumsrena historier, det är mest lösryckta sekvenser kvar som inte går att väva ihop till något sammanhängande.  Dessutom skulle de kanske leda till åtal för ärekränkning, så det får bli lite enligt Per Prims paroll: -Den som inte var med, får inget veta......

 

Annars så njuter jag i fulla drag av ”Sköldis” Hartmans berättelser. Kommer på mig själv att bara sitta och le, plus att det blir som en drog. Man vill ha mer och mer och mer.......

Skribent: Niclas Bergendorff

rf_logga

SBF_banner_biljardmagasinet2

sisuidrottsutb

Sticker SAY NO!!!

Postadress:
Svenska Biljardförbundet
Stockholmsvägen 59
761 43 Norrtälje

Besöksadress:
Stockholmsvägen 59
761 43 Norrtälje

Kontakt:
Tel: +46702536300
E-post: This is a mailto link